Om romanen

Vännerna Meta Bergman och Liz di Fardo bestämmer sig för att skapa en annorlunda begravningsbyrå i domkyrkostaden Strängnäs. I huset som tycks ha sett och hört allt. Drömmen om en mötesplats med tid för samtal, både om ljus och mörker, är från början Metas. Trots hennes vilja att klara allt själv, inser hon snart att det behövs en partner. Liz, som måste kämpa för att våga, söker nya sammanhang och en omstart efter en nedbrytande skilsmässa. Snart ansluter också Amatus Fridell, ett original med poesi i innerfickan, den udda kyrkoherden Riita Salisjärvi, bröderna Nesrim tvärs över gatan, Metas dominanta mamma Ada, och Eda Lien – grannen som visar sig vara expert på sprängämnen.
 
I tolv kapitel, ett för varje månad under begravningsbyråns första år, tar sig Meta och Liz an helt väsensskilda begravningsuppdrag som inte bara utmanar deras kompetens utan också ställer relationer och livspussel på prov. När pandemin drabbar Sverige förändras förutsättningarna, inte minst för hur begravningar ska och kan genomföras. Hur ska det gå med vänskapen, kärleken och ekonomin när det finns så många restriktioner och komplexa önskemål? Nej, ingenting blir väl riktigt som de har tänkt sig.

Berättelsens allvar och humor växlar på samma sätt som den zebrarandiga sorgens rörelse mellan mörker och ljus. “Systrarna Nyströms begravningsbyrå” handlar om att våga ta ett språng för att förverkliga drömmar, men också om alla oväntade och omtumlande möten som uppstår runt våra frågor om livet och döden.

Läs ett utdrag!

Strax före nio på invigningsdagens morgon öppnades ytterdörren till begravnings-byrån. Lars Lindén från Strängnäs Tidning klev in med kamera och axelremsväska, såg sig nyfiket omkring.

Meta målade snabbt lite rött på läpparna med stiftet som låg i fickan på de vida byxorna, och lämnade sin dator.

De växlade ett par fraser om vädret och var de senast stött på varandra. Lars Lindén mindes att han intervjuat Meta i samband med flytten av Thomasgymnasiet till gamla regementet. Att hon tvärt emot de flesta Strängnäsbor varit på för-sidan. Att hålla fast vid en otidsenlig lokal i all oändlighet bara för att skolan var Sveriges näst äldsta gymnasium, byggd på sextonhundratalet, var inte Metas linje. Hon tyckte verkligen att Campus Strängnäs harmonierade bättre både med dagens läroplaner och digitala samhälle. ”Alltid roligt när militarismen får ge vika för bildningen”, hon lutade sig bakåt och upplyste Lindén om att de senast setts när de båda var på Scenkonst Sörmlands uppsättning av Ett Dockhem i Gula Industrihuset i Stallarholmen.

Lars Lindén höjde bekräftande på ögonbrynen. Han var lokalredaktionens kulturjournalist, men fick ibland rycka in och göra näringslivsinslag som den här dagens intervju med kulturdamen som nu blivit egen företagare.

Meta hämtade kaffetermosen, och visade ner Lars Lindén i en av de blå besöksfåtöljerna. Han började med frågan om hur det kom sig att en gammal lärare som Meta ville starta en begravningsbyrå.

”Gammal? I förhållande till vad?” replikerade Meta, och hade god lust att fråga om han skulle ha uttryckt sig likadant till en man, men svalde misstanken.

”Ursäkta, jag menade före detta …”

”Jaja, glöm det!” klippte hon av och berättade istället om pensionärstillvaron som tett sig alltför långsam, om lusten att pröva någonting nytt och om utbildningen hon gått det senaste året. Att idén varit hennes och Ebbas gemensamma drömprojekt sa hon ingenting om. Inte heller att hon sagt adjö till skolvärlden redan vid 61, att hon en dag fick nog.

Men behövs det verkligen en ny begravningsbyrå i den här stan? provocerade Lindén. Meta visste vad han syftade på. Så fort affärsöverlåtelsen blev offentlig och nyheten att hon skulle ta över begravningsbyrån spreds på sociala medier dök kommentarerna upp. Många uppmuntrande och välmenande, men där fanns också förlöjliganden som anspelade på hennes ålder och person, och direkta anklagelser om att hennes verksamhet skulle hota de andra byråernas existens. Att hon inte hade där att göra. Att hon borde skämmas.

”Jag är kvinna, jag är 60 plus, jag är singel och jag är självständig. Vad hade du väntat dig?”

Nej, det där tänkte hon inte låta krypa in under skinnet. Hon påpekade att det tvärt om verkligen fanns ett behov av en alternativ begravningsbyrå i Strängnäs. En som vågade bidra med mer färg och personlighet, som satte existentiella frågor i fokus, och gav de sörjande större utrymme för samtal och reflektion.

”Så din lärarerfarenhet kan vara viktig här”, flikade Lars Lindén in.

”Absolut. Men det krävs en hel del kunskap om ekonomi och administration också”, påpekade Meta, och fick med att hon faktiskt hade varit regionchef för ett utbildningsföretag under en period. Kanske kunde den upplysningen slå hål på någon av alla fördomar om ”den gamla lärarinnan”.

Lars Lindén undrade hur Meta förhöll sig till att det nuförtiden gick lika bra att köpa en begravningsbyrås alla tjänster via nätet. Att många kanske tyckte att det var bekvämare sitta hemma och ordna allt från sin dator.

Nej tack, kontrade hon frankt. Hon var mer än skeptisk till sådana byråer som påstod sig bygga sina tjänster på personlig kontakt, men inte ens vågade möta sina kunder. Hur skulle mejlväxling och chattande över internet kunna ge det stöd, den omsorg och närhet som så många sörjande behövde?

”Jag tror att vi riktar oss till olika kunder. Men det är väl bra med flera alternativ”, svarade hon diplomatiskt.

”Så då är du auktoriserad begravningsentreprenör vid det här laget?”

”Nej, de där två sakerna hänger inte ihop. Jag är utbildad, men auktoriserad blir jag inte förrän efter sådär ett års verksamhet.”

”Och i eftermiddag inviger du lokalen?”

”Ja, då blir det fullt hus, men jag har redan varit igång ett par veckor. Du får gärna skriva att mottagandet har varit över förväntan, och att jag har fått väldigt många positiva reaktioner.” Meta såg uppfordrande på honom.

Lindén knäppte av inspelningen. ”Tack, då tror jag vi är klara. Jag dyker upp och tar ett par bilder vid tresnåret!”

Och här är musiken som förekommer i romanen: